Follow

Ulvdottir

Torpet i Småland, familjehelgen
Jag har ju berättat om när jag var liten och spenderade mina somrar på landet utanför Gränna med mina morföräldrar och i helgen så var vi där hela familjen och kollade in hur det ser ut idag. 
Det ingår fortfarande i släkten och jag hoppas att hela gården kommer att fortsätta göra det i framtiden också. 
Det här lilla torpet på gården var det vi var så mycket i, nu är det renoverat på nedre våningen men annars är det sig likt. 
Så många middagar, frukostar och kvällsmat man har ätit på den inglasade altanen, radion som alltid gick på morgonenkvisten när man vaknade och lukten av té från altanen där mormor och morfar alltid satt och åt sin frukost för att sedan öppna altandörrer och gå ut med brödsmulor till alla fåglarna som tålmodigt väntade varje morgon på sin frukost. 
Det här var en gång i tiden sovkammaren där vi sov, detta rummet skrämde mig alltid, jag ville aldrig vakna upp och vara ensam, tanken att gå igenom den mörka korridoren utanför sovrummet var en hemsk tanke och vi fick aldrig öppna garderobsdörren i korridoren för det spökade inne och aldrig öppnade vi den för vi kunde känna av att allt inte stod rätt till, det var en rädsla man kunde känna ända in i benmärgen. 
Gungstolen gillade jag aldrig heller och jag blev förvånad över att den stod kvar där uppe i sovkammaren. 
Det är något visst speciellt med gamla saker, böcker, möbler, det bär på så mycket historia, så mycket minnen och det har en gång i tiden varit brukat för fulla muggar medans det nu bara ligger och samlar damm i något hörn. 
Vi plockade ramslök och gick och kollade runt lite, dock hade vi otur med vädret men lillfia hon verkade inte alls bry sig. 
Varg hade en grinig helg men mormor är det enda som betydde något och han skulle promt vara med mormor hela tiden. 
Hur fint är det inte när man ställer upp massa gammalt såhär? Gamla mjölkkannor, trähjul, det är så vackert och det hör verkligen till landet tycker jag. 
Vi tog även en tur till morfar på kvällskvisten och tog en kopp kaffe och ungarna lekte och for som galningar som alltid. 
På vägen tillbaka till Gränna så tittar jag alltid på denna utsikten, utsikten över dalarna och gårdarna, skogen och det känns verkligen som att man är hemma. 
Jag hör verkligen till denna landsbygd, jag måste bara få ta mig ner dit igen, bo där, leva resten av mitt liv i Småland för det är där jag hör hemma och att jag saknar det. 
Det är helt klart utsikten i varje vrå jag saknar mest, det finns ju ingen här uppe i Västmanland, det är så platt, så tråkigt. Jag håller mina tummar varje dag att allt kommer att gå vägen nästa vår så jag äntligen kan kalla mig för att vara hemma<3
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress