Follow

Ulvdottir

Gammalt får nytt liv
Brukar ni sitta och kolla igenom era arkiv med foton och gå igenom dom med ny teknik ni lärt er efter åren som går? 
Jag brukar göra det, det finns en hel del foton som jag alltid älskar men där redigeringar kan ha varit en aning off och då kan det vara skönt att arbeta lite med redigeringar och ge den nytt liv. 
Denna bilden togs i höstas och är en av mina favorit foton jag har tagit, inte just för själva bilden utan platsen, denna platsen hade jag spanat in i flera år men aldrig fotat, bergväggen vid andra sidan av sjön tycker jag påminner om en dörr in till en annan värld och platsen i sig är helt magisk, skogen där borta på andra sidan av sjön är som tagen ur en annan verklighet. 
Den här morgonen var bara för bra för att vara sann, aldrig har jag sett så mycket dimma stiga från skogen vid denna platsen och kanske var det bara meningen att jag skulle vänta med att fota här tills dimman kom som ett täcke över skogen. 
Detta är de bästa trolska platserna runt omkring här i Skinnskatteberg och det ligger precis på gränsen till Dalarna och jag kan inte ens räkna på mina fingrar hur många gånger jag har sprungit runt och fotat i dessa skogar. 

Att utveckla sin stil
Sällan eller aldrig har jag listat vad som är typiskt för mina foton, hur jag har kommit att utveckla min stil och hur nischad jag har blivit så tänkte berätta lite om vad som alltid följt med och vad som har växt fram under tiden som jag har utvecklat min egna stil. 
Jag vet inte riktigt när jag började utveckla mina selfies från selfies till mer advanced selfies, men för att vara riktigt ärlig tycker jag det är fruktansvärt tråkigt att ta en vanlig selfie när man kan skapa något helt annat med det och som i alla mina bilder så har de det dunkla, mystiska fått växa fram som en del av mig ur min personlighet, av ren lathet skulle man kunna säga att jag använder mig själv som modell för att det är enklast så, också något som har tagit stor tid att lära sig själv, men så otroligt kul att kunna förmedla sina känslor direkt och fånga det man vill fånga utifrån den bilden man har i tanken, det är ju också väldigt praktiskt att alltid använda sig själv.
Jag fotar aldrig inomhus, det bara förekommer inte, allt sker i naturligt ljus ute i skogen där jag hör hemma och det är det jag föredrar, jag har ingen aning om hur en blixt funkar och jag arbetar utefter det jag äger och har alltid gjort. 
Min stil har börjat att ta form det senaste året, just i vad jag föredrar att fota och det har tagit mig ca 6 år att hitta vad jag verkligen älskar att fota och genomgående kan man se att mina bilder är väldigt mörka och det har de alltid varit, jag gillar det skarpa konstrast som blir mellan mörker och ljus och leker alltid med ljuset i mina foton, från riktigt mörka skuggor till ljusa punkter som fångar ögat. 
Med andra ord väldigt underexponerade skuggor till överexponerade highlights. 
Dimma, ett väldigt klassiskt inslag i mina foton, det blir väldigt moody och min kärlek till dimman och det mystiska som dimman medför ger mig gåshud av det bättre slaget. 
Självklart kan det vara kul att fota något annat också ibland men ändå så är det disiga bilder med skarpa kontrast och lite washed out i skuggorna som jag faller för. 
Och jag är exakt likadan när det kommer till mina naturfoton. 
Naturfoto är det som drog in mig till foto ifrån hela första början och jag började fota på morgonen när jag var ute och sprang så redan då hade jag mörker och ljus i mina bilder men med åren som gått och allt som man har fått leka med i färg och form så har mina dimmiga, disiga, trolska bilder fått ta över hand och jag kan inte beskriva hur skönt det är att ha sin stil, att veta att det här är typiskt för mina foton, det är det här man får om man anlitar mig. 
Jag föredrar att fota vår, höst och sommar, förr skulle jag ha sagt vinter men jag tycker det blir så tråkigt om vintern, allt är ju trots allt bara vitt. Men om vår, höst och sommar så kan man pendla exakt i hur man vill att ljuset ska fångas, självklart föredrar jag att fota på morgonen. 
Men det som håller mitt hjärta mest varmt är helt klart regniga dagar, det är bästa tiden att fota tycker jag plus att man behöver inte springa och jaga ljuset som antingen ska dyka upp i morgontimmarna eller försvinner i horizonten. Regndimma, magiskt, trolskt, det glimmar i granarna, färgerna poppar ut som en helt ny canvas, allt ser ut att få ett John Bauerskt liv i sig som jag älskar och håller kär. 
Jag har under många om och men kommit i underfund med att jag inte gillar för mycket färg i mina bilder, hur fint det än kan se ut och hur underbart det än kan vara att se den där magiska soluppgången eller solnedgången så är det inte min grej, självklart fotar jag det fortfarande men det är inte de bilderna som kommer ut i mina gallerier. 
Tonmässigt skulle jag säga att jag har 3 typer av färger som är genomgående i mina bilder, blå, orange och grön. 
Det är dom färgerna jag dras till när det kommer till foto, jag drar nästan alltid ner saturationen på det gröna så det blir en mer dov grön färg om jag inte kombinerar den med gul/oranga färger som ofta kan ses i gräs eller torr mossa. 
Jag har gått ifrån mängder med färg i mina foton till att få en sån avsmak för det att det gör ont i ögonen att titta på, om jag ska ha mycket stark färg så föredrar jag att hålla mig till det gröna i naturen men nån gång då och då så kan det vara kul med lite solnedgång eller en kombo av soluppgång i moody känsla. Allt går ju om man vill. 
Bemötandet har i början varit hårt, mycket kritik, speciellt från kvinnor som har ansett att jag mina foton är för mörka, att jag borde ljusa upp dom och många gånger har jag lämnat fotogrupper för att jag personligen tycker de är för mainstream, för att de inte riktigt har någon egen stil, foto för mig är konst med enorm frihet att kunna skapa och ge uttryck för känslor. Nu är ju alla olika och då jag blir glad av en dimmig dunkel skog så kanske många andra skulle tycka att det är otäckt och obehagligt men då har jag ju fått dom att känna en känsla i alla fall <3 
Men nu på senare tid har jag fått höra smeknamn från andra fotografer att jag är Fröken Bauer, något som gjort mig så glad för om det är någon som har inspirerat mig i mitt fotande av naturen så är det John Bauer så att få höra det var helt surrealistiskt för mig men då vet jag att jag förmedlar det jag vill förmedla till andra människor :) Målet uppnåt, det sagolika, trolska som finns i vår natur och i vår folktro. 

 
God morgon tisdag
Känner mig lite smått överkörd men 3 koppar kaffe senare så börjar man känna sig vaken om inte annat fullt levande för mina armar känns som mos efter gårdagens gympass, men det är alltid en välkommen känsla. 
Skulle börja redigera på nya kontoret och inser att jag har tappat min wacom penna, lite i små panik för det är verkligen inte samma sak att redigera med musen, vet att jag la ner den i min arbetsväska men har självklart glömt stänga facket där jag la den och nu är den borta. 
Paniken börjar infinna sig.
Ska planera ännu en natt i skog och mark till helgen, kolla upp lite olika ställen där jag kan tänka mig att spendera min natt, jag är ju alltid dragen till Vargberget men vore ju trevligt att åka någon annanstans också och se något nytt, en hiking, matlagning i naturen nu när eldningsförbudet är lyft och bara njuta av lugnet, kanske planera en photoshoot också när man ändå håller på, lite huldre som vanligt. 
Och jag känner mig tacksam, i flera månader har min instagram stått rätt still men nu den senaste veckan har folk verkat hitta till mitt konto med över 200 nya följare de senaste 6 dagarna, känner mig evigt tacksam till alla nya följare och kul att se att Sverige klättrar bland min top 5 lista av länder som följer men Sverige är långt ifrån USA än men roligt med lite svenska följare <3