Follow

Ulvdottir

Tillbaka på jobb, skogen kallar
Började jobba i fredags igen men finns nästan inget för mig att göra på jobbet så det blir mycket dötimmar, såpass mycket dötimmar att jag pratade med the boss igår om vad jag kan göra (klarar inte bara av att sitta), vi kom fram till att jag ska fokusera mera på mig eftersom jag redan tagit mig så långt inom det jag vill göra (foto) plus att jag nu skapar min första kollektion av smycken i trä (vikingainspirerat), sen har jag en vandringsled jag ska börja att kolla upp, jag måste bara hitta den först ;) 
Men just nu är det för mycket snö för att jag ska kunna hitta leden plus att mitt ben är fortfarande bortdomnat från knä och ner i tårna. 
Med min rygg så försöker jag ignorera detta totalt, jag är så trött på det, har fortfarande inte vant mig vid att ha ett bortdomnat ben och det är lite krångligt att pulsa runt i en halv meter snö med ett ben man inte riktigt vet vad man gör med det. Men jag tar mig ut i skogen ändå, fotar, går lite kortare promenader, eller ja korta för mig (3km) för att hålla igång. 
Har en app för backpain reliefe och den funkar helt OK, nu nästa vecka blir det gymmet på jobbet och gym hemma, så nu kommer det storsatsas på träningen så att jag kanske kan få tillbaka känslen i benet och styrkan i kroppen :) 
Har kännt mig väldigt inspirationslös när det kommer till foto på sistone, sådär så man bara tänker LÅT DET BLI HÖST IGEN, men det är väl mest för att jag inte kan ta mig ut dit jag vill på grund av all snö vi har, kommer ju inte ut med bilen och jag kan inte gå speciellt långt så det suger lite faktiskt för att vara helt ärlig. 
Hoppas jag får hem lite mer trä idag så jag kan göra några fler urnes smycken innan det är dags att öppna shoppen igen, vore ju kul att kunna erbjuda lite mer av den sorten plus att jag tycker det är jätteroligt att skapa dom. 
Skog, smycken och drömmar
Ryggen börjar bli bättre och sjukskrivningen är över om två dagar så det är skönt. 
Under dessa veckor så har det hänt lite i alla fall, jag har haft ett samarbete på min instagram med webbshoppen viking.se vilket har varit jättekul :) 
Jag samtalar med en konstnär i USA som vill måla mig i någon form av nordic, native, tradition inspirerad tavla, vi sitter just nu och försöker komma överens :p 
Jag fortsätter att pyssla med mina smycken i trä och ovan ser ni mitt första urnes inspirerade hängsmycke, är så otroligt nöjd med detta och mönstret kommer ifrån ett spänne jag har som jag gillar. Har precis gjort klart mitt andra urnes inspirerade som nu bara ska betsas och lackas så är det också klart. 
Jag lägger ca 10-12 timmar på ett sånt här smycke så de kommer ju kosta därefter också. 
Jag har kämpat med min instagram och funderingar om att lägga ner den också pga algoritmen dom har just nu, mina bilder når bara ut till ca 2% av mina följare och det känns som att det inte riktigt är värt det. Jag har alltid gillat instagram för det har varit en smidig plattform att använda sig av men nu har algoritmen slagit till mot min instagram och ska man verkligen behöva kämpa så enormt för att nå ut till folk med det man älskar att göra? Nej jag tycker inte det. 
Just nu vill jag bara ut och resa, komma iväg, se nya saker, släppa som tynger mig, som är jobbiga, jag spår mig själv i runor och det kan tolkas på två sätt helt klart, många frågor lite svar. 
Mitt i paniken, vart får man hjälp?
Vet du hur det känns att inte kunna ställa sig upp på egen hand när man vaknar på morgonen? Att skrika ut i smärta det första man gör på morgonen och tårarna kommer rullandes ner för kinderna när man får hjälp att försöka resa sig upp, att inte få på sig kläderna själv, att inte knappt klara av ett toabesök. 
Det är min morgon, min dotter kommer inspringandes när hon hör sin mamma gråta för att kunna hjälpa till och trösta mamma. 
Det är ren och skär smärta att se sina barn så oroliga över den personen som ska skydda dom. 
Läkartider är så långt bort, 9 dagar kvar till läkarbesök, 9 dagar... det känns som en evighet... 
Ringde sjukgymnast i hopp om att få träffa någon innan de nio dagarna men 1 vecka tills det fanns tid. Jag känner mig helt hjälplös, inga smärtstillande funkar. Vad gör man? 
Tanken som for genom huvudet när jag hade kommit upp ur sängen var "ska jag vrida till mig så disken går åt helvete för då kommer jag in direkt". Det är smärtan som talar, en människa kan hantera så mycket smärta men förr eller senare så orkar man inte mer, då kan de mest konstiga sätten kännas som den ända utvägen. 
Jag kände mig så bra igår under dagen, jag trodde att nu är det värsta över och jag kan snart återgå till ett relativt normalt liv men någon gång under kvällen så hände något med ryggen igen och det har varit en hemsk natt, vaknar varje gång jag vänder på mig, det pulserar och ilar i hela benet, ryggen känns som om den håller på att tryckas ihop totalt. 
Det är plågsamt att inte kunna leka med sina barn, hjälpa till, gosa med dom, ge dom tröst när dom är ledsna, det är något sjukt plågsamt. 
Varg hade sagt på dagis igår att mamma har ont i ryggen och visat på sig själv vart jag har ont, han är 3, han ska inte ens behöva veta sånt här, eller när han säger till mig att jag behöver ta det lugnt. Jag ska ju finnas där för dom när dom behöver mig och just nu kan jag inte ens sitta i soffan med dom.