Follow

Ulvdottir

Ett leende kan betyda mycket
En bild från Småland, där jag är helt och hållet lycklig för det är jag i Småland och väl hemma nu igen så inser jag hur dåligt det här stället får mig att må. Det som tynger mest är den ekonomiska stressen. Socialen bråkar med mig och nu måste jag skriva en anmälan till enhetschefen och lämna in en IVO anmälan på denna kommunen, anledningen är att de anser att jag fått för mycket pengar förra månaden med ett överskott på 2700:-, helt ärligt fick jag 10,541:- förra månaden, då anser alltså kommunen att jag ska klara mig på 7841:- innan hyra och räkningar är betalda och jag har två små barn. 
Känslan som uppstår i mig är extrem rädsla för att jag inte ska kunna ge mina barn mat, jag vet att jag kan klara mig någorlunda på väldigt lite föda men att behöva se mina barn hungriga är hemskt, det är så fruktansvärt jobbigt, nu har jag sett till att det finns grytor jag kan värma upp, bröd och smör och frukt till barnen men att behöva leva under såna här förhållanden är inte alls roligt. 
Jag placerar ett leende på mina läppar varje dag för att försöka dölja den stress och oro som finns i min kropp, denna stressen och oron har lett till att jag knappt sover om nätterna. Jag är så trött men jag kämpar för mina barn, men det är en skam att Sverige är såhär kallt. Jag har inte satt reglerna för hur mammapenning ska se ut, jag har inte valt att skada min rygg så att jag inte kunnat jobba. Jag har inte valt att bli förnedrad av försäkringskassan. 
Men jag ger aldrig upp för jag får inte, jag har 2 små barn som räknar med mig, som älskar mig och som jag älskar, som jag skulle göra vad som helst för, jag skulle lätt offra mitt egna liv för deras skull.
Denna månaden är oron ännu större för nu bråkar dom även med mitt ex (barnens far) han behöver ett bistånd denna månaden innan han får sin lön och de vill inte träffa honom förens i juni, om varken han eller jag har några pengar, vad gör vi då för våra barn? För innan har vi samarbetat så mycket vi kunnat om nu båda av oss ska slåss ut pga kommunen vad händer med våra barn? 
Ska man behöva ha det såhär i ett Sverige som ses som rikt? 
Jag önskar att jag kunde jobba men enligt svensk lag får jag inte jobba för Vittra är för liten för dagis så jag har inget val och det är en hemsk känsla att känna sig tvingad till det här.
Jag vill inget annat än att flytta ifrån denna kommunen för jag har aldrig i hela mitt liv blivit så illa bemött av såväl lokalbefolkningen som kommunen. 
Och inte nog med allt detta så fortsätter mitt bråkande med hyresvärden, för 2 veckor sedan fick jag ett meddelande av honom att han skulle börja med mitt badrum men han har inte synts till, inga hantverkare har varit här och jag har inte hört ett ljud ifrån honom. Igår pratade jag återigen med hyresgästföreningen som bara suckade i telefonen och bad mig att försöka få kontakt med hyresvärden själv, jag vet att han ska lämna hyran i morgon så jag får vakta mitt brevinkast och klippa honom öga mot öga helt enkelt och fråga ut honom. 
Jag börjar bli så otroligt trött på att hela tiden behöva bråka med allt och alla för att bara kunna leva ett smidigt liv, det har gått lite för långt nu. 
Men jag ska fortsätta att försöka se det positiva, försöka le och mena det, omge mig med folk som får mig att skratta och göra allt jag kan för att få vardagen att gå runt. Det är det enda jag kan göra, men bakom stängda dörrar känns allt mörkt. 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress