Den som lever i det fördolda

Idag beslutade jag för mig att ta fram mitt sanna jag, den där som jag skulle uttrycka det "udda" människan som känner sig mest bekväm i för andra konstiga utsmyckningar men som för mig känns helt naturligt. Finge jag skulle jag sminka mig såhär dagligen, det känns mest naturligt för mig, jag kan inte svara på varför, det bara gör det. 
Jag är en del av all historia, en del av jorden vi går på, kanske mer vild och naturnära än många andra, men detta är jag, mitt blottade jag. 
Det är en del av mig som legat bortglömt för länge, en del som har fått skjutas bort pga andra, men igentligen varför ska jag neka mig själv att vara just mig? 
Varför ska jag dölja den jag är för, den mer jordnära, shamanska, spirituella människan som har ett starkt sinne, en vilja starkare än vilken eld som helst? Jo för att det är bekvämare för andra, för det udda, det unika skrämmer människor. Men jag vill inte följa strömmen, det är inte en del av mig. 
Jag har tappat så mycket av mig själv de senaste 3 åren att det är skrämmande, en del människor plockar ut den bättre sidan av mig och en del andra tar  ut den hemska sidan i mig. Men jag är en balansgång av båda. 
Men jag har lättare för att bemästra den när jag får vara just mig. 
Förr brydde jag mig aldrig, men allt eftersom åren har gått så har jag blivit mer brydd av vad människor tycker om mig, det är något som fått mig att må dåligt över den människan jag har blivit. 
Det är dags att släppa allt där det och bara vara fri, bara vara mig själv hela vägen igenom.
 
"Stormen stilnar, hugen fer Hovslagtromma takten slær Hjartet fylgjer, tveim blir ein Rir meg fri med raske bein Ridande Raido"
1 Grodan:

skriven

Bra beslut! Kör hårt! 💜

Svar: tack
Ulvdottir

Kommentera här: